Min resa genom barndomen var minst sagt omtumlande.
Det var normalt för mig, jag har sett mer saker än dom flesta inte sett under en hel livstid.
Såg såna saker som nästan 50 år senare ännu pågår i vissa hem. Jag var avundsjuk på vänner som hade normala föräldrar och inte behövde bry sig om det fanns eller inte fanns mat på bordet.
För det fanns det ju alltid.
Det värsta är att jag inte glömmer, mina minnen förföljer mig

Mamma och Fru
Lever ett fullt normalt liv någonstans i Sverige
Närmar mig 50 sträcket
Och anser mig vara normal.
Värde sätter kanske på andra sätt än andra, vad vet jag?
Mitt liv känns som en mardröm och äntligen har jag hittat kärleken som är utan förut fattningar och älskar mig för den jag är idag.