Ber så mycket om ursäkt för att jag gömmer mig idag...
Det är bara det att det har hänt så mycket sen jag stod i mitt dike. Ja, jag vet knappt var jag ska börja men det får väl bli härifrån skulle jag tro. En efter en av mina gamla bekanta fick jag återse och deras historier sen... Adam och Berta visade sig kände en del bilar var för sig. Hugo, min trogna kamrat fick jag träffa igen. Sen droppade andra in, ja jag kan nog inte tala om allt här, ni får läsa själv...
Helga

De gamla bilarna strålar samman i Bergets Bilmuseum som startar sina dar här...

När jag fick se den goda damen blev det en början på mitt författarskap. Vem i all världen kunde ha trott det? Inte jag i alla fall. Att den lilla kontorsråttan kunde få till en historia och sedan sätta ihop en inlaga, för att inte tala om bokslagen.

Hur i all världen kan någon klok människa sätta sig in i rent absurda situationer, bara för att skriva? Nåja, det är väl ingen som har påstått att jag är klok heller å andra sidan.

Men det är just det att se en historia växa fram från tangentbordet, att styra den, något så när i alla fall. Se de olika figurerna ta form och leva sig in i dem... Det hela är en mödosam procedur emellanåt men så utvecklande och ändå så förgrömmat invecklat.